6 månader!
Jag flyttade till Älta för ca 3 år sedan, efter ett tag när jag bott här och började känna folk träffade jag Marcus. Jag föll för honom nästan direkt och jag var helt fast. Under 3 års tid vinglade det fram och tillbaka mellan oss, ibland snackade vi inte på flera månader och ibland så hade vi jättebra kontakt. Det misstaget som jag gjorde var att jag lät honom ha kontroll över mig. Vi träffades när det passade honom, allt var alltid på hans villkor och det fick min självkänsla att sjuka till noll.
Vi brukade alltid snacka på msn till 5-6 på morgonen, även fast det var skola dagen efter och våra samtal gav mig stora förhoppningar, det konstiga var att när vi råkade stöta på varann ute med andra kompisar så vad det som vi inte kände varandra alls. Vi kunde chatta om riktigt allvarliga och seriösa saker och helt plötsligt så kändes det som om det aldrig hänt. Jag förstod verkligen inte vad vi hade för relation. Marcus kunde helt plötsligt på msn, 4 på morgonen, skriva "Kom hit" och en annan dag svarade han inte ens på det jag skrev. Jag kommer ihåg att när han skrev "hej" till mig på msn flög mitt hjärta till Kina och tillbaka, det var helt sjukt hur glad han kunde få mig genom att bara skriva så, men samtidigt kunde han få mig att må riktigt piss genom att bara logga ut, sjukt va?
Marcus och jag bor ca 100 meter från varandra, så jag kunde gå dit när som helst och jag var där på 2 minuter. Jag mådde så bra när jag var med honom, men jag vågade aldrig fråga honom varför våran relation var så konstig. Vi pratade heller aldrig om samma saker som vi kunde chatta om och det kändes rätt patetiskt. Marcus låg bara och höll om mig hela tiden, han försökte inte ens göra någonting annat, det fick mig verkligen att känna att han respekterade mig. Men vad ville han egentligen? Jag kom ihåg att när jag låg där tänkte jag massa saker jag ville säga till honom, hur jag kände. Men det gick bara inte, har aldrig försått varför, för jag har aldrig haft svårt att prata.
Han alltid lyckades såra mig och jag kände mig så ledsen och underlägsen hela tiden! Han kunde vara så elak och okänslig, ena dagen var han helt underbar och dagen efter verkade det som om han inte brydde sig om mig. Det var som om han backade undan så fort vi började komma varann närmre. Det var han som varje dag bestämde hur våran relation skulle vara. Nästan varje dag tänkte jag "Nu får det vara nog, Elena ta dig i kragen du är värd bättre" Men han lyckades alltid fånga tillbaka mig, även fast jag försökte kämpa emot. Jag hade hopp inom mig, jag hade en känsla som sa att det var värt att kämpa.
November 2007 bestämde jag mig att jag var trött på Sverige och skulle flytta ner till mina kusiner i Barcelona. Jag pratade med mina föräldrar och vi kom överens om att jag fick flytta till sommaren, jag berättade för folk att jag skulle flytta men nästan ingen trodde mig, minst trodde Marcus på vad jag sa. Tiden gick fort och jag och Marcus hade börjat träffas mer och mer fram mot sommaren, jag hade nu berättat att jag gillde honom, men våran relation varfortfarande desamma. En dag blev jag så sårad av Marcus att det knäckte mig totalt, nu skulle det här ha ett slut tänkte jag så jag gick in på datan och beställde min resa till Barcelona direkt. Jag tänkte att det enda sättet att komma över honom var att flytta.
Lite senare hade jag en avskedsfest för mina kompisar och Marcus var bjuden, han var där kanske max 45 minuter av dom 10 timmarna som festen var. Jag fick då bekräftat att jag antagligen inte betydde någonting för honom. Sen blev det den 9 Juni, dagen innan jag skulle åka och jag gjorde ett sista försök. Jag ringde Marcus kompis och frågade om alla vi kunde träffas, men han sa bara "Marcus orkar inte"
Jag skulle flytta till Barcelona och han "Orkade inte" Det var som att nog tog en kniv, högg i mitt hjärta och vred om, det gjorde så jävla ont.
Jag sa hej då till mina kompisar och var hemma vid 2, jag skulle till flygplatsen vid 6. Jag loggade in på datan och såg att Marcus var inloggad, jag ville verkligen skriva vad jag kände men jag kände mig så himla dum, han skulle endå inte bry sig trodde jag. När klockan var halv 5 och jag suttit och klickat upp hans msn ruta, sen klickat ner den, klickat upp.. osv i 2 timmar skrev han "Kom hit" Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag blev så arg och frustrerad, men samtidigt så glad, vad ville han mig?? Jag svarade att jag skulle åka vid 6 och att jag inte hann, för en gång skull talade min självkänsla. Men efter 2 sekunder ringde min mobil, det var han, och han brukade ALDRIG ringa, ytterst sällan bara. Jag svarade och han bad mig komma, han tjatade om och om igen, jag tänkte att går jag inte dit nu så kommer jag ångra mig. Vad har jag att förlora? Ingenting, han har redan stampat ner mig till botten. Så jag gick dit.
Jag mådde så dåligt när vi låg brevid varann, jag hade övertygat folk dom senaste 3 åren och sagt "Vänta bara, en dag ska ni få se, jag och Marcus är menade för varann" Ingen trodde mig och nu skulle jag få stå ut med att alla sa "Vad var det jag sa." Men varför var jag så övertygad om att det skulle vara vi två, om det nu inte skulle det?
Marcus låg och höll om mig och mina tankar virrade omkring i huvet och jag visste inte vad jag kände, helt plötsligt sa Marcus "Snälla åk inte" Jag blev helt stum, jag blev så arg, nej nej nej han får inte säga så, allt blev helt plötsligt mycket svårare. Jag svaradebara "nej jag vill bo där nere." Men ville jag egentligen det? Jag ville ju bo där han var.
Sen ringde min mamma och sa att det var dags att åka, jag ställde mig vid dörren och sa hejdå, jag skulle precis stänga dörren, men det gick inte. Jag stod vid dörröppningen och helt plötsligt hörde jag mig själv säga "Du har behandlat mig så dåligt, men det är slut på det nu, vi ses inte mer" Jag stängde dörren, mot min vilja, och gick. Jag hoppades på att han skulle springa efter mig och säga att jag skulle stanna och att allt skulle bli bra (ni vet som på film) men han kom aldrig.
Jag kom fram till flygplatsen sa hejdå till mamma, hon såg att jag var ledsen och frågade om det var lugnt. Jag sa att jag bara va trött. Sen sa hon "Du vet att du får komma tillbaka när du vill" Det var så skönt att höra dom orden, jag kramade henne en sista gång och gick förbi tullen. Då brast det direkt, jag bara grät och grät och grät. Det kändes som om jag inte hade någonting kvar att leva för, allt kändes så värdelöst. Jag ville verkligen inte leva utan honom! Jag var tvungen att ha honom i mitt liv annars skulle jag gå under. När jag satt och väntade på planet kollade jag mig omkring, ifall han kanske skulle komma och stoppa mig, men nej, han kom aldrig.
Väl framme i Barcelona gjorde jag ingenting, dom enda gångerna jag var ute vad när jag skulle köpa cigaretter (är rökfri idag) Jag grät varje dag nästan hela tiden. Satt inne vid datan och väntade på att Marcus skulle logga in. Min mamma ringde mig och sa att min faster ringt till henne och sagt att jag inte mådde bra. Vad var det med mig? Jag var inte "han känner inte likadant-sårad" utan jag kände verkligen att utan honom ville jag inte leva. Jag hade tappat allt, jag var helt förlorad.
En dag på msn skrev Marcus till mig att han ville att jag skulle komma hem, jag blev inte förvånad. Jag visste att han skulle göra så, han ville få hem mig för att allt sedan skulle fortsätta på samma sätt. Men han tjatade och tjatade, han sa att han mådde dåligt utan mig. Jag fick mig en tankeställare, var det annorlunda den här gången? Skulle jag riskera att bli sårad igen genom att åka hem? Men samtidigt undrade jag, att om han tyckte om mig skulle han ha sagt det. Men jag ville leva mitt liv med honom, det var värt att ta chansen. Jag ringde min mamma och sa att jag ville hem, så bokade jag en resa tillbaka, efter bara 9 dagar. Men jag sa ingenting till Marcus. Jag tog en sån stor risk, alla mina kompisar sa att jag var dum på riktigt och att han skulle såra mig igen. Och 99% av mig trodde att han skulle göra det, men det ynka hopp om oss två som jag hade fick mig att chansa.
3 timmar innan jag skulle till flygplatsen skrev Marcus till mig "Jag tror det är bäst om vi bara är kompisar" ... Jag visste inte vad jag skulle ta mig till, jag brast i gråt och nu kände jag mig så jävla värdelös. Han hade lekt med mig igen och jag gick på det. Hur kunde jag tro att det skulle vara annorlunda den här gången? Jag skulle ta flyget hem för att vara med HONOM och nu sa han att han inte ville längre. Vet ni hur det kändes? Jag stängde ner datorn. Jag var helt förkrossad.
Min faster kom efter ett tag och sa att någon ringde på telefonen, jag hämtade min mobil och jag hade fått sms av Marcus där det stod "Snälla Elena ring mig" Jag ringde upp honom och frågade vad han ville? Då sa han "Jag har aldrig mått så dåligt som jag har gjort dom här dagarna utan dig. Förlåt jag menade inte det jag skrev nyss, kom hem. Jag menar det, det är bara så svårt" Vi snackade i telefon ett bra tag, sen sa jag att jag var trött och att vi skulle prata dagen efter, han visste fortfarande inte att jag skulle komma hem. Magen pirrade av längtan efter att få ligga i hans famn, skulle allt bli bra nu?
Efter vi hade lagt på var klockan runt 6 på morgonen och jag åkte mot flygplatsen. Lyckan när jag steg ut ur bilen väl framme på min gata går inte att beskriva. Jag såg hans hus och kände hur allt det tunga inom mig släppte. Några timmar senare knackade han på min dörr, jag slängde upp dörren och flög i hans armar. Han kysste mig och då visste jag att nu skulle allt bli bra.
Jag kom hem den 19 Juni, det var exakt 6 månader sen! Sen den dagen har vi varit tillsammans. Nu är jag lyckligast i hela värden
åhhh blev nästan tårögd när man läste ju :(
Underbar kärlekshistoria. Själv firar jag 1 år med min kärlek!
Fy fan ska sänka mackan på dirren
Min kärlekshistoria börjar också med MYCKET drama! Men jag tror att det är de som gör ett par starkare, för har man gått igenom saker tillsammans så blir det som menat om man hittar tillbaks till varandra i alla fall... :)
Vilken historia! Hoppas att det håller länge för er :)
åhh jag blev helt rörd när jag läste det, va roligt att det blev ni två i slutändan ändå, hoppas det håller länge :) kram
GrattisGrattis, jätte fint skrivet med! :)
Åhh vilken mysig hisstoria! Jag känner igen mig!:)
Gud vilken historia, både ledsam och lycklig! :)
Intressant historia . Antar att det stämmer " man vet inte vad man har förän man förlorat det " Ta vara på er kärlek nu =))
Det var ju bra att du reste=)
Himla fin kärlekhistoria,trots många tårar. Men känner man att det är rätt ska man inte ge upp hoppet !
Grattis till Er på 6 månaders dagen
All lycka!
Gud vad fint!
Du fick mig till en tankeställare! Det är precis såhär jag har det just nu, fast det har bara pågått i 9 månader ifs! Men ändå.. Lite hopp har jag i alla fall kvar!
Tack
otroligt bra skrivet och rörande :)!
All lycka till er :)
åh vad mysigt. jag och min älskling firade 6 månader den 8:de dec =) det är så härligt!
Spännande historia, sorlig men ändå lycklig! Jag hoppas det kommer att gå bra för er och att ni tar minst 6 månader till ;-) Grattis grattis!
Åå, jag ryser när jag läser den. Tur att det slutade lyckligt:)
aw, hur fint som helst!
KÄRLEK !!!!!!! Jag är en riktig jobbig en.. kollar stavningen hela tiden.. du har skrivit måndader! Vet inte om det var meningen...Kram ! Fin blogg...
Jag är stormförälskad i kärleksfilmer. Och hela din berättelse var som en riktig kärleksfilm. Du fick mig att gråta glädje tårar när allt slutade väl! =)
Vad söööt historia! Men förstår fortfarande inte varför han var både ja och nej hela tiden:)
ooh så bra du skriver =) va romantiskat hihi
Men varför behandla han dig som skit i början?
Oj jag trodde absolut inte att mackan var sånn :O inte när jag har träffat honom iallafall.
Shiet asså jag vet inte vad jag ska säga grymt vackert var det iallafall ni skulle kunna göra en film :) <33
Måste undra hur du klarade av hnm trots allt. Om det skulle varit jag skulle han nog varit utslängd från fönstrent hur mga gånger som helst. Varför betedde han sig så??
Iaf bra att du pallade du är ju iaf glad nu ;)
wow.. er historia tillsammans berörde mig verkligen! det känns som om man håller ihop längre å starkare efter att ha gått igenom något sådant!
Vilken söt historia, och vilken tur du hade där:]
Nejgud vilken härlig men samtidigt jobbig historia, :) hoppas de håller! :) själv firar man snart 14 månader! (:
Det där skulle kunna vara min egen historia, förutom att min inte har något lyckligt slut :(
Glad för eran skull och önskar er all lycka.
Ska man verkligen behöva gå igenom allt det där`? Jag hade nog tröttnat efter en vecka över en sådan behandling, snacka om att bli tagen för givet! Skönt att ni har det bra nu iaf, grattis till 6mån.
Känner igen mig så sjuuukt mycket! Jag är glad att det löste sig för en av oss iaf :)
åh så söt historia! hoppas det håller länge för er! själv firar jag & mitt hjärta 1 år på nyår! :)
Aww, blev nästan tårögd ett tag :)Jätte fin historia :)Blev berörd.
Jag är likadan, jag tror på de ynka små procenten som faktiskt finns där. Den där lilla chansen. Det är allt som behövs ibland. Du fick ju iaf din ;) Håll hårt om honom ;)
Det vore riktigt kul om vi även fick höra Marcus tankar under tiden innan ni blev tillsammans. Jag skulle bli jätte glad! Kul att höra hur en kille tänker.
You never really know what you got until its gone. :)
Känner igen mig en massa, men ifall man kämpar lyckas man.
2 år snart med min T,
kramar och lycka till med allt
Sara :)
