Man ska inte skämmas över vad man känner
Att vara deprimerad, må dåligt, ha panikångest eller liknande, blir bara vanligare och vanligare bland unga. Jag kommer ihåg att en nära vän till mig sa "Jag trodde jag var ensam i hela världen om att känna som jag gjorde, tills kuratorn i min skola sa att 90% av alla elever i min skola kände likadant" Min vän berättade för mig att det var som en bekräftelse att höra kuratorn säga så, att det hjäpte honom en bra bit på vägen. Om man mår dåligt tror jag att det är viktigt att veta att man inte är den enda som gör det. Jag har mått dåligt, min pojkvän har mått dåligt, några av mina närmaste vänner mår dåligt just nu och jag tror knappast att det är en slump att att det är så.
När jag mådde dåligt kunde jag ibland ställa mig frågan "Varför mår jag som jag gör?" utan att riktigt veta varför. Jag försökte tänka men kom bara på småsaker som gjorde mig ledsen, men det kunde ju knappast vara anledningen till varför jag var deprimerad? Jag kommer ihåg att min mamma ville att jag skulle prata med någon, för visst skulle det vara skönt att prata med någon som man inte träffar varje dag och som inte är en del av familjen. Men envis som jag var så tänkte jag att "Jag behöver inte prata med någon" Men jag hade riktigt fel där. Men jag var rädd för att prata med någon annan, vad skulle jag säga? Hur skulle jag berätta för någon annan varför jag mådde dåligt när jag inte ens visste det själv?
Jag gick motvilligt dit. Jag kan säga att jag fick riktigt bra kontakt med min psykolog efter ett tag. För jag visste att det spelar ingen roll om jag sitter tyst på varje möte för jag kommer inte här ifrån förrän jag mår bra. Efter några möten visste jag helt plötsigt dom största delarna varför jag mådde dåligt och det var en riktig befrielse. Jag kände att det här gick framåt och jag längtade tills jag skulle få träffa min psykolog nästa gång och berätta allt jag kände! Jag gick runt med en stor klump i magen och en ständig oro varje dag och varje gång jag kunde prata med henne så försvann den. Jag visste att jag kunde säga vad som helst till henne utan att hon skulle tycka att jag var konstig, jag visste att hon skulle förstå mig. Jag kommer ihåg en gång när hon sa till mig "Det kommer bli bra igen" och det fick mig att känna att det kommer verkligen att bli bra en dag, det kommer ta ett tag, men när den dagen kommer, kommer den vara den bästa dagen i mitt liv!
När jag hade haft kontakt med min psykolog i kanske 6 månader kom den värsta delen i mitt liv, jag får fortfarande idag en klump i halsen och rysningar när jag tänker på det, det är som om en mörk skugga kommer över mig och för några sekunder kan jag känna den obehagliga känslan som jag kände varje dag unden den tiden. Jag vill inte gå in på personliga saker som hände under den tiden. Jag kan faktist fortfarande idag undra varför det blev som det blev och varför allt hände. En skrämmande tanke jag brukar ha är hur skulle det ha gått om jag inte hade haft någon att prata med när allting var som värst?
Jag kommer ihåg en viktig sak som hände när jag pratade med min psykolog och mina föräldrar. Hon kollade in i mina ögon och frågade rätt ut "Vill inte du leva mer?" Jag blev stum för ett tag och riktigt chockad över det hon hade frågat, efter ett tag svarade jag "Jag vill inte dö, jag vill vakna upp och och må bra. Jag vill bara att allting ska vara bra."
Om jag skulle ställa samma fråga till alla som mår dåligt skulle dom nog svara samma sak. Det är enkelt att tänka att dö är enda vägen ut, det är ibland svårt att se det ljusa i livet. Jag är idag överdrivet rädd för döden, det var jag inte förut. Jag undrar ibland vad det var att fick mig att tänka alla dystra och mörka tankar. Jag är idag utskriven från BUP och jag kommer att vara tacksam varje dag för att jag fick den hjälpen som jag fick. Om man har chansen att få hjälp ska man ta den, för alla har inte den chansen. Jag har länge funderat på ett sätt att försöka nå ut till unga som har haft det som jag eller som går igenom sånt just nu. Jag börjar nu med bloggen men jag vill verkligen att alla ska förstå att det är vanligare att må dåligt än att må bra! Man ska inte skämmas för det man känner och det är värt att gå igenom all smärta för en dag kommer du klara av att stå på dina egna ben även fast du tidigare trott att aldrig skulle klara av det. Jag skämms inte idag att berätta att jag mått dåligt, jag pratar gärna om det för att andra ska se att nu att det går att vända.
Jag ligger idag ett år efter i skolan pga det som hände, men jag vet att jag behövde ett lungt år. Jag kan ibland tänka tillbaka på allt som hände, men jag har lovat mig själv att aldrig mer gräva ner mig i mörka känslor igen. Jag fick hjälp av min familj, vänner och psykologer - men mest hjälp fick jag av mig själv! Jag hade aldrig klarat det utan all hjälp utifrån men jag hade aldrig klarat det utan min egen hjälp heller.
I dagsläget mår jag jättebra och är tacksam för all hjälp som jag fick. Jag har förlorat många vänner under dom här senaste åren, men jag har en underbar pojkvän som även är min bästa vän. Han har fått mig att inse att jag duger som jag är och som berättar för mig hur vacker jag är varje dag. Jag har också kommit min mamma jätte nära, och det betyder mycket för både henne och mig. Jag känner att jag har kontroll på mitt liv och det ger mig en otrolig trygghet!
Om ni undrar något som ni inte vill skriva i kommentarerna, eller kanske vill prata, maila mig mer än gärna på [email protected] Jag lyssnar gärna om ni har något att berätta, och det ni har gått igenom kanske kan hjälpa mig att föra det här framåt! Jag kommer ta upp det här fler gånger på bloggen. Kram!
fint skrivet elena. im inpressed, in a good way
tack, detsamma (a)
God morgon..
Hoppas du får en underbar morgon.
är endå här inne o läser...
Kramiiis
Jag känner verkligen igen mig i det du skriver.
Jag har också mått dåligt och jag höll det för mig själv. Vilket gjorde att jag fick panikångest. Det var den värsta perioden i mitt liv och när jag ser tillbaka på det nu önskar jag att jag från början hade gått och pratat med någon.
Det tog nämligen flera månader innan jag berättade för någon. Jag fick då också gå till en kurator på min skola. Vilket hjälpte mig enormt och efter det så vågade jag öppna mig mer. För det är som du säger, men är inte ensam om att känna så
Åwh tack så mycket =) Jag gillar din blogg skarpt :D va gör dudå?:)
sv: åh tack så mycket!
även jag måste säga att jag känner igen mig i det som du skriver, det känns som till stora delar att det kunde varit som jag skrivit det själv. =/
ta hand om dig!
jättebra skrivet, känner igen mig till 110%. jag går själv hos kuratorn på ungdomsmottagningen och pratar av olika anledningar.. skriver inte ut här varför men jag kanske mailar dig ngn dag för det är skönt att prata med ngn som har känt ungefär likadant som en själv.. :/ :)
känner just så nu. vill verkligen bara gå och lägga mej. jag brukar få det ca varje morgon när jag ska gå till skolan mår verkligen jätte dåligt och faktsikt ganska ofta annars också då mitt självförtroende är uselt. kmr nog aldrig prata med en psykolog eller ngt men känns bra att veta att jag isf kanske kan prata med dej och veta att någon har haft det likadant :)
Mycket bra skrivet och tja jag är väl en av dem som mår dåligt idag och försöker ta tag i saker. Det är så himla många som säger "jag behöver ingen hjälp", så jag tycker det är så himla bra att du skriver om din upplevelse och att du idag mår så mycket bättre. Så hoppas jag att du inspirerar fler unga människor till att gå och prata med någon om när det känner att de inte mår bra i själ och hjärta.
Hej. Trillade in här.. jag vet itne var jag kom ifrån. haha. Men oj, vilken text. jag mår själv väldigt dåligt på grund av saker som händer och sker.. och denna texten får mig att våga ringa vårdcentralen och boka en ny tid till en psykolog. tack.
Tror att många mår dåligt av att man ställer för höga krav på sig själv eller tror att omgivningen ställer kraven. Är det så att omgivningen verkligen ställer konstiga krav så är det inte någon "omgivning" att ha. Alla har rätt att få vara den man vill och inte behöva fylla någon slags kravlåda för att duga åt andra. Jag blir så ledsen när människor ska behöva må dåligt. Jag blir ledsen när jag själv mår dåligt också. Men någon kravlåda fyller jag inte för andra.
gud va bra skrivit,
känns som taget ur mitt liv, förutom den delen med psykolog har aldrig gått ditt,
när jag var liten så tänkte jag ibland på döden och då blev man ledsen och tyckte att det var skrämmande att man en dag inte skulle finnas längre, men det var inget man gick och tänkte på varje dag och när man läste på tidningen att någon hade dött så tyckte man att det var tragiskt men det var inte heller något man tänkte längre på men när jag gick i 2an på gymnasiet så pratade vi på började jag tänka på det igen, och tanken om att det en dag kommer vara helt svart man behöver inte bry sig om något, morgondagen finns inte för just mig, jag är lixom ett avslutat kapitel,(bara när jag skriver deta så får jag kalla kårar och kramp i hjärtat) och en dag när vi pratade om någon komet som kanske kunde träffa jorden och förinta den så brast det för mig, jag ville inte höra det, dom andra i klassen tyckte jag var tramsig och sa att det e lixom så det går till man föds man lever man dör och sen var det inte mer med det, jag gick och tänkte på detta om och om igen och orden svart och tomt upprepades i mitt huvud ett antal gånger varje dag och varje gång så knyter det sig i magen och en kall våg går igenom min kropp, tankarna bara fortsatte och jag blev allt med deprimerad och ledsen och jag gick i en dimma och allt jag kunde tänka på var just detta jag grät en massa, jag berättade det för några men ingen tog mig på allvar alla körde bara med att alla blir vi gammla och dör , det är långt tills dess, så jag tvingade mig själv att underhålla mig med annat så att jag slapp tänka på det, för så fort jag inte var koncentrerad på något så dök tankarna upp, efter ett tag så blev jag riktigt bra på att underhålla hjärnan så att jag tänkter på det allt mindre, och tillslut inte alls men sen 2 ett och ett halft år senare så kom det tillbaka, inte lika kraftigt men ändån som något tungt och jobbigt, just nu så tänker jag inte på det men det finns här hela tiden som ett regnfyllt moln som närsomhelst kan falla ner på mig,
jag har tänkt en massa på varför jag känner såhär och det ända jag kan komma fram till är att tiden går för fort ochjag är rädd att inte hinna med allt jag vill göra, och sen alla dessa val man ska göra tänk så har man valt fel, ska man stanna var man är nu eller ska man gå, ?
det hade varit skönt att prata med någon riktigt gammal om döden och hur mötet med den känns om man är nöjd, blir man någonsin nöjd eller vill man ha mer.?
oj nu blev det en jättelång kommentar men det var bara så skönt att få skriva av sig,
kram jessica
Riktigt bra skrivet, jag känner igen mig så himla mycket till 120%. Ta hand om dig tjejen! Du har fått en till läsare! Hugs!
Jag går igenom en sån här jobbig period nu. Jag kan inte sova på nätterna, är rädd för mörkret som gör mig så deprimerad. Jag vet inte vad det är som gör mig så orolig, jag gråter varje dag och vet inte vad jag ska ta vägen. Jag vågar inte prata med nån kurator eftersom jag inte vet vad jag ska säga, jag vet ju inte varför jag är så här. Det värsta är att det går ut över min pojkvän. Jag känner mig instängd på nått sätt. Jag brukar prata med mamma och pappa väldigt mycket om det här, men jag mår lika dåligt endå. Jag vill bara att allt ska bli bra nu!! Men jag är glad över att du skrev det här så jag får veta att jag är inte själv om att må såhär.
Otroligt bra skrivet! Endel av det låter som att jag sku kunna skrivit det själv, för jag har också mått jättedåligt. Mitt självförtroende är inte på topp nu heller men mktmkt bättre än vad det varit! Skönt att se att nån vågar skriva ut om det, jag har varit lite tyst om det mesta just eftersom jag känner mig ensam men skönt att höra att det finns många som också gått genom liknande (:
Så dsom du skriver att du mår, precis så mår jag just nu. Det känns som hela min värld rasar samman och för varje dag som går bryts jag ner lite mer inifrån och blir trasigare på insidan. Jag ´vet egentligen inte varför jag mår som jag mår. kanske är det för att jag har noll sjävlförtroende och har blivit ner tryckt år efter år. jag har fått höra hur ful, äcklig, tjock att jag inte duger osv i flera år. och att jag jämför mig med alla gör ju inte saken bättre .. :/ det här är första gången jag hör/läser att någon har mått ungefär som jag mår nu.
känner igen mig som fan
